brink

Fra Wiktionary

Dansk

Substantiv

brink fælleskøn

  1. En skrånende kant ned til et vandløb eller en .

Bøjning

Ental ubestemt
en brink
Ental bestemt
brinken
Flertal ubestemt
brinker
Flertal bestemt
brinkerne

Kilder

Engelsk

Substantiv

brink (flertal brinks)

  1. rand, kant
    Pushed to the brink

Kilder